Att ha friheten att bestämma över sitt eget liv kan verka som en självklarhet för många men
dess värre är det inte så för alla. Varje vecka får vi nämligen nya exempel på att människor
nekas personlig assistans och därmed möjligheten till självbestämmande istället för
omhändertagande. Rätten till självbestämmande är något vi tar för given men så är det alltså
inte för personer med omfattande funktionsnedsättningar som behöver samhällets stöd för att
klara och kunna bestämma över sin vardag.

Enligt ett nyhetsinslag i radio avslogs 79 % av alla ansökningar om personlig assistans av
Försäkringskassan förra året. Denna siffra ska ha överträffats under vissa tider i år eftersom
tolkningen av vem som har rätt till assistans kraftigt skärpts. Detta efter direktiv från den
socialdemokratiskt ledda regeringen. Det som hänt kan närmast betraktas som en hetsjakt på
de grupper som har det sämst i samhället och behöver dess stöd allra mest. Men då sviker
alltså regeringen. Istället skruvar det ansvariga statsrådet Åsa Regnér åt tumskruvarna ännu
hårdare.

LSS (lagen om stöd för vissa funktionshindrade) och rätten till personlig assistans infördes
1994 av den dåvarande socialministern, folkpartisten Bengt Westerberg, och har av många
beskrivits som den största frihetsreformen i svensk historia för människor som lever med
funktionshinder. Nu håller regeringen, med socialdemokrater och miljöpartister, skamlöst men
effektivt på att nedmontera denna rättighetslagstiftning. Resultatet blir minskat
självbestämmande för de som drabbas av indragen assistans och för deras anhöriga.
Kritiken är med alla rätt hård mot ansvariga politiker. Regeringen har vid flera tillfällen lovat
förbättringar men ingenting händer. Fortfarande nekas människor med stora behov av
personlig assistans sin rätt. För oss liberaler är inställningen glasklar, Vi vill värna den
personliga assistansen. Därför har vi i vårt budgetförslag i riksdagen anslagit ökade medel till
verksamheten. Vi vill utveckla LSS – inte avveckla den! Vi kan inte stillatigande betrakta den
nedmontering som pågår av rätten till personlig assistans och därmed hela LSS.

Det är svårt för att inte säga omöjligt att få socialdemokrater att kliva fram och försvara det
som händer. Vid en manifestation på Larmtorget i Kalmar den 3 december förra året
försäkrade istället det socialdemokratiska kommunalrådet Johan Persson och partiets
riksdagsledamot Laila Naraghi att situationen skulle förbättras och att Försäkringskassan
skulle få nya direktiv. Nu har snart ett år gått men ingenting har hänt. Därför vill jag fråga
Laila och Johan: Vad har hänt? På vilket sätt har ni infriat era löften från Larmtorget i
december förra året? Alla som hade samlats på Larmtorget, alla i behov av personlig assistans
och deras anhöriga väntar på svar. Nu är ni svaren skyldiga.

En brukare har sagt att: ”Tack vare assistansen kan jag gå på toa eller bara ta bort ett hårstrå
från ögat. Innan den personliga assistansen hade jag en biroll i mitt eget liv. Nu spelar jag
huvudrollen”. Kan vi inte ha låta det vara så även i fortsättningen? Jag förstår den förtvivlan
som många personer med funktionsnedsättningar och deras anhöriga känner. Deras tillvaro
slås sönder när samhällets stöd uteblir. Värna rätten till personlig assistans!

Pierre Edström
Oppositionslandstingråd (L)