Jag brukar inte åka till Almedalen. Det betyder inte att jag tycker att veckan är oviktig. Tvärtom. Det är en viktig mötesplats där människor med olika perspektiv får möjlighet att mötas och diskutera samhällsfrågor.
Men när jag tänker på demokratin tänker jag inte på Visby. Jag tänker på klassrum, föreningsmöten, kommunfullmäktige, hockeyläktare och alla de samtal som uppstår mellan människor i vardagen.
Det är lätt att få intrycket att politik är något som sker i Stockholm eller på Strömgatan och att demokratin framför allt handlar om valdagen vart fjärde år.
Min personliga erfarenhet är den motsatta.
Demokratin är som starkast mellan valen. När någon ställer en fråga på ett föräldramöte. När någon tar ett uppdrag i en förening. När någon skriver ett medborgarförslag eller väljer att engagera sig politiskt trots att man inte håller med om allt.
De bästa idéerna jag fått som politiker har sällan kommit från konferenser eller rapporter. De har kommit från människor jag mött, från mitt arbete som lärare och från sådant som händer i vardagen.
Kanske är det därför jag fortfarande tror så starkt på den lokala demokratin. Inte för att den är perfekt eller snabb, utan för att den påminner oss om något viktigt: Samhället är inte något som andra bygger åt oss.
Det bygger vi tillsammans.
Ola Håkansson – kandidat till kommunvalet i Nybro, regionvalet i Kalmar län och riksdagen