Insändare: Snabba insatser avgörande för barns psykiska hälsa

I en nyligen presenterad årsrapport från BRIS (Barnens Rätt i Samhället) konstaterar man att den psykiska ohälsan bland våra barn och ungdomar fortsätter öka. . Även i en internationell jämförelse utmärker sig Sverige med en klart sämre utveckling än många andra länder.  Trenden har funnits sedan 1980-talet och man beskriver själva rapporten som en larmklocka. I flera år har psykisk ohälsa varit den vanligaste orsaken att barn hör av sig till BRIS. Under 2016 handlade nästan 40 procent av kontakterna om det. Det kunde handla om ångest, oro, nedstämdhet, depression och självskadebeteende. Ungefär fem procent av dessa kontakter handlade om direkta självmordstankar.

Det är alarmerande att så många ser detta som en sista utväg. Många berättar om en oro för vad som ska hända när man söker hjälp, om bristande information från vårdgivare, om långa väntetider eller att de slussas runt mellan olika instanser som inte tar ett helhetsansvar. Den psykiska ohälsan kan också visa sig i form av somatiska symtom som magont och huvudvärk. Det som står helt klart efter att ha läst rapporten är att trenden måste brytas. I det här fallet är FN:s Barnkonvention tydlig. I den har Sverige åtagit sig att tillgodose varje barns rätt att må bra och att man även har rätt till det stöd, vård och behandling som krävs.

Ett förebyggande arbete är alltid viktigast där barnen sätts i centrum. Det kan handla om samhällsplanering, utformning av bostadsområden, möjligheter till fritidsaktiviteter med mera men även om vuxenvärldens stöd och möjlighet att se och faktiskt agera när vi ser barn i riskzonen. Här gör till exempel föreningslivet ovärderliga insatser som bör stöttas bättre.

Men det finns ändå många unga som ramlar igenom det tunna och glesa skyddsnät som finns. Då måste samhället kunna finnas där och stötta upp precis som Barnkonventionen säger. Vid en första anblick finns det också många aktörer som arbetar med barn och ungdomars psykiska ohälsa. Skolans elevhälsa, ungdomsmottagningar, barn- och ungdomspsykiatri, landstingets barn- och ungdomshälsa och kommunernas socialtjänst finns där men det är ändå svårt för många att se en helhet och en tydlig väg in för att få den hjälp man behöver. Det är viktigt att alla aktörer ser sin roll i helheten och att ansvarsfördelningen är tydlig.

Redan nu upplever många unga att när man väl vågar söka hjälp så bollas man bara runt mellan olika aktörer utan att någon tar det yttersta ansvaret.  I många fall känner också vuxna att det saknas ett bra föräldrastöd i det arbete som parallellt pågår i hela familjen. Stödet behöver bli likvärdigt i hela landet. Vilket stöd man erbjuds ska inte vara beroende av var man bor. Hög tillgänglighet och snabba insatser är avgörande för ett lyckat resultat. Även barnen måste ha rätt till inflytande, delaktighet och information om sin vård. Bättre informationsinsatser måste ske om vart man vänder sig och vilken hjälp som är möjlig att få. Här är skolan en viktig mötesplats där även landstinget kan bidra med information på olika sätt.

Men det absolut viktigaste av allt är att ta bort tabun kring att tala om psykisk ohälsa och hur vi mår. Vi måste göra det tydligt redan i unga år att det är okej att prata inte bara om kroppen utan även om själen. Vi måste våga se och lyssna på våra unga. Ett rop på hjälp får aldrig bara viftas bort för ju längre det tar att bli sedd och lyssnad till desto större riskerar problemen att bli längre fram i livet. Vi är många som har ett ansvar för att våra barn och ungdomar ska kunna må bra. Att barnen är vår framtid får inte bara bli en sliten klyscha.

Pierre Edström
Oppositionslandstingsråd
Liberalerna