Den 3 december hölls en manifestation på Larmtorget i Kalmar. Den syftade till att protestera mot nedskärningarna inom rätten till personlig assistans. Denna rätt ger personer med funktionsnedsättningar av olika slag möjlighet till ett bättre sitt liv och till fungerande vardagliga rutiner som vi andra kan ta för givna. Det handlar inte bara om möjligheten att överleva utan om att faktiskt leva ett värdigt liv.

Bland annat utfrågades jag och den socialdemokratiska riksdagsledamoten Laila Naraghi på scenen. Vi var båda rörande överens om att rätten till personlig assistans måste värnas. Jag hade lovat arrangören att undvika ”politisk pajkastning” trots att det socialdemokratiska dubbelspelet i den här frågan är uppenbar. Som liberal, och tidigare folkpartist, har den här reformen varit en hjärtefråga ända sedan den infördes i början av 90-talet efter ett initiativ från den dåvarande socialministern Bengt Westerberg. Det har därför gjort särskilt ont att se hur den nuvarande socialdemokratiska regeringen nu har påbörjat en nedmontering av hela reformen. Naraghi och flera lokala socialdemokraters agerande kändes därför mer som ett backande under galgen och som ett spel för galleriet. Den föraningen har tyvärr besannats i efterhand.

Både jag och representanter från funktionshinderorganisationerna talade om att det behövs ett ”nödstopp” för nedskärningarna. Till detta anslöt sig bland annat Laila Naraghi och det socialdemokratiska kommunalrådet i Kalmar, Johan Persson. Någon förmåga att ändra på direktiven till Försäkringskassan har dock inte funnits hos ansvariga politiker.

Det visade sig inte minst strax före jul då ett nytt regleringsbrev med direktiv till Försäkringskassan gick ut från den rödgröna regeringen med barn- och ungdomsminister Åsa Regnér (S) i spetsen. De förhoppningar som funnits om ett nödstopp grusades effektivt för att inte säga raderades helt. Formuleringen från det förra regleringsbrevet ”att bromsa utvecklingen av antalet assistanstimmar” var ersatt med ”att se över utvecklingen av antalet assistanstimmar”. Det handlade bara om en mindre språklig förändring och kan knappast ses som ett ”nödstopp” vilket ju både Naraghi och Persson talat om på Larmtorget några veckor tidigare.

Besvikelsen från brukarorganisationer och anhöriga var stor. Maria Persdotter, ordförande i Riksförbundet för rörelsehindrade barn- och Ungdomar (RBU) beskrev de nya direktiven till Försäkringskassan som ”småändringar” och att ”familjers liv kommer att slås sönder”. Hon menade också att de nya direktiven i praktiken inte kommer att innebära någon förändring och att fler barn och vuxna därmed kommer att drabbas genom minskat eller helt indraget stöd.

Frågan är alltså om Laila Naraghis och Johan Perssons ord på Larmtorget bara helt enkelt var vackra. Innehåll av värde verkar de i vart fall sakna. Någon förändring i positiv bemärkelse för dem som behöver personlig assistans har i vart fall inte märkts. I stället för att tala om långa utredningar så måste nedmonteringen omedelbart stoppas. Det handlar ju om den största frihets- och delaktighetsreformen som någonsin har genomförts i Sverige för personer med funktionsnedsättning. Jag hoppas att ledande socialdemokrater kan och vågar inse misstaget och istället väljer att göra om och göra rätt. Att ta flera steg tillbaka i utvecklingen är knappast vad jag menar med att ha ett socialt ansvarstagande.

Pierre Edström
Liberalerna