Kalmar Län

Insändare: Snabba insatser avgörande för barns psykiska hälsa

I en nyligen presenterad årsrapport från BRIS (Barnens Rätt i Samhället) konstaterar man att den psykiska ohälsan bland våra barn och ungdomar fortsätter öka. . Även i en internationell jämförelse utmärker sig Sverige med en klart sämre utveckling än många andra länder.  Trenden har funnits sedan 1980-talet och man beskriver själva rapporten som en larmklocka. I flera år har psykisk ohälsa varit den vanligaste orsaken att barn hör av sig till BRIS. Under 2016 handlade nästan 40 procent av kontakterna om det. Det kunde handla om ångest, oro, nedstämdhet, depression och självskadebeteende. Ungefär fem procent av dessa kontakter handlade om direkta självmordstankar.

Pierre Edström

Pierre Edström

Det är alarmerande att så många ser detta som en sista utväg. Många berättar om en oro för vad som ska hända när man söker hjälp, om bristande information från vårdgivare, om långa väntetider eller att de slussas runt mellan olika instanser som inte tar ett helhetsansvar. Den psykiska ohälsan kan också visa sig i form av somatiska symtom som magont och huvudvärk. Det som står helt klart efter att ha läst rapporten är att trenden måste brytas. I det här fallet är FN:s Barnkonvention tydlig. I den har Sverige åtagit sig att tillgodose varje barns rätt att må bra och att man även har rätt till det stöd, vård och behandling som krävs.

Ett förebyggande arbete är alltid viktigast där barnen sätts i centrum. Det kan handla om samhällsplanering, utformning av bostadsområden, möjligheter till fritidsaktiviteter med mera men även om vuxenvärldens stöd och möjlighet att se och faktiskt agera när vi ser barn i riskzonen. Här gör till exempel föreningslivet ovärderliga insatser som bör stöttas bättre.

Men det finns ändå många unga som ramlar igenom det tunna och glesa skyddsnät som finns. Då måste samhället kunna finnas där och stötta upp precis som Barnkonventionen säger. Vid en första anblick finns det också många aktörer som arbetar med barn och ungdomars psykiska ohälsa. Skolans elevhälsa, ungdomsmottagningar, barn- och ungdomspsykiatri, landstingets barn- och ungdomshälsa och kommunernas socialtjänst finns där men det är ändå svårt för många att se en helhet och en tydlig väg in för att få den hjälp man behöver. Det är viktigt att alla aktörer ser sin roll i helheten och att ansvarsfördelningen är tydlig.

Redan nu upplever många unga att när man väl vågar söka hjälp så bollas man bara runt mellan olika aktörer utan att någon tar det yttersta ansvaret.  I många fall känner också vuxna att det saknas ett bra föräldrastöd i det arbete som parallellt pågår i hela familjen. Stödet behöver bli likvärdigt i hela landet. Vilket stöd man erbjuds ska inte vara beroende av var man bor. Hög tillgänglighet och snabba insatser är avgörande för ett lyckat resultat. Även barnen måste ha rätt till inflytande, delaktighet och information om sin vård. Bättre informationsinsatser måste ske om vart man vänder sig och vilken hjälp som är möjlig att få. Här är skolan en viktig mötesplats där även landstinget kan bidra med information på olika sätt.

Men det absolut viktigaste av allt är att ta bort tabun kring att tala om psykisk ohälsa och hur vi mår. Vi måste göra det tydligt redan i unga år att det är okej att prata inte bara om kroppen utan även om själen. Vi måste våga se och lyssna på våra unga. Ett rop på hjälp får aldrig bara viftas bort för ju längre det tar att bli sedd och lyssnad till desto större riskerar problemen att bli längre fram i livet. Vi är många som har ett ansvar för att våra barn och ungdomar ska kunna må bra. Att barnen är vår framtid får inte bara bli en sliten klyscha.

Pierre Edström
Oppositionslandstingsråd
Liberalerna

Kalmar Län

Pressmeddelande: Liberalerna vill sprida kultur i hela länet

Antalet barn och unga som fått möjlighet till fria resor för att uppleva kulturutbudet i Kalmar län har minskat kraftigt den senaste tioårsperioden. Sedan lång tid tillbaka finns ett avtal mellan Regionförbundet och KLT som innebär fria resor för barn och unga inom för- och grundskolor, gymnasieskolor, daghem, dagbarnvård, öppen förskola, fritidshem och fritidsgårdar i Kalmar län till de regionala kulturverksamheterna.

– Avtalet skrevs för att ge en möjlighet för barn och unga att uppleva kultur, men som verkligheten ser ut har det snarare blivit en omöjlighet. Resorna beviljas bara om det finns ledig kapacitet i linjetrafiken. Eftersom mängden resenärer ökat har det blivit allt svårare för exempelvis skolungdomarna att uppleva professionell kultur, säger Pierre Edström, oppositionslandstingsråd för Liberalerna.

Läsåret 2003/2004 användes avtalet av ca 13 000 barn och unga i länet. Tio år senare hade siffran sjunkit till 2 750. Framförallt är det bussresor som nekas då kapacitetsbristen är större där än på länstrafikens tåglinjer.

– Jag vill att alla barn och ungdomar i länet ska få möjlighet att ta del av kultur. Det ska inte hänga på om man bor på en järnvägsort eller ej. Våra regionala kulturinstitutioner har också mål om att nå fler unga, men det blir svårt att nå målsättningen när de fria kulturresorna inte fungerar som avsett, fortsätter Edström.

På landstingsfullmäktiges sammanträde den 1 mars kommer Edström ställa en interpellation till landstingsstyrelsens ordförande Anders Henriksson (S).

– Jag vill ha en redogörelse för hur utvecklingen sett ut den senaste tiden, det vill säga hur många som ansökt om fria resor och hur många som fått dem beviljade. Jag vill också veta vilka konkreta åtgärder som landstingets politiska majoritet planerar att vidta för att komma tillrätta med det här problemet, avslutar Pierre Edström.

För mer information kontakta:
Pierre Edström 070-265 64 27

Kalmar Län

Debattartikel: Regeringen måste dra i nödbromsen

Det var inte helt oväntat att socialdemokraterna Laila Naraghi och Johan Persson skulle försöka hitta bortförklaringar till det egna partiets agerande när man nu försöker smygavveckla rätten till personlig assistans för människor med funktionsnedsättningar. Rätten till personlig assistans var en otrolig framgång för utsatta grupper som inte bara fick möjlighet att överleva utan även att leva.

Lagstiftningen behöver säkert ses över för att kunna bli tydligare men det är inte den som varit det stora problemet och den utlösande faktorn. Oftast har denna rättighetslagstiftning tillämpats på ett väl fungerande sätt, men nu har förutsättningarna förändrats. Det skedde när den rödgröna regeringen gav order till Försäkringskassan att dra ner på antalet assistanstimmar. Då slog man undan benen för många, inte bara brukarna själva utan även för deras anhöriga.

Det är den socialdemokratiskt styrda regering som äger frågan och det har man nu gjort i två år. Det enda man har lyckats åstadkomma under den tiden är försämringar. Om nu Naraghi och Persson ser fördelarna med LSS och den personliga assistansen så är det märkligt att man inte bättre lyckats påverka sin egen regering. Det var ju trots allt den nuvarande regeringen som ”tryckte på knappen” i och med de nya direktiven till Försäkringskassan och som därmed utlöste det kaos som många nu befinner sig i.

Det enda rätta regeringen nu kan göra är att erkänna sitt misstag och dra i nödbromsen innan det är för sent. Ge Försäkringskassan nya direktiv att allt ska återgå till det läge som gällde före neddragningarna. Det är det enda humana i detta läge och värdigt det välfärdssamhälle som vi byggt upp med solidaritet och medmänsklighet som grundstenar. Att riva ner saker går snabbt men det tar väldigt lång tid att bygga upp dem igen. Låt oss därför visa lite förnuft i den här frågan och rädda rätten till personlig assistans!

Pierre Edström
Liberalerna

Kalmar Län

Debattartikel: Fortsatt svek mot personer med funktionsnedsättningar

Den 3 december hölls en manifestation på Larmtorget i Kalmar. Den syftade till att protestera mot nedskärningarna inom rätten till personlig assistans. Denna rätt ger personer med funktionsnedsättningar av olika slag möjlighet till ett bättre sitt liv och till fungerande vardagliga rutiner som vi andra kan ta för givna. Det handlar inte bara om möjligheten att överleva utan om att faktiskt leva ett värdigt liv.

Bland annat utfrågades jag och den socialdemokratiska riksdagsledamoten Laila Naraghi på scenen. Vi var båda rörande överens om att rätten till personlig assistans måste värnas. Jag hade lovat arrangören att undvika ”politisk pajkastning” trots att det socialdemokratiska dubbelspelet i den här frågan är uppenbar. Som liberal, och tidigare folkpartist, har den här reformen varit en hjärtefråga ända sedan den infördes i början av 90-talet efter ett initiativ från den dåvarande socialministern Bengt Westerberg. Det har därför gjort särskilt ont att se hur den nuvarande socialdemokratiska regeringen nu har påbörjat en nedmontering av hela reformen. Naraghi och flera lokala socialdemokraters agerande kändes därför mer som ett backande under galgen och som ett spel för galleriet. Den föraningen har tyvärr besannats i efterhand.

Både jag och representanter från funktionshinderorganisationerna talade om att det behövs ett ”nödstopp” för nedskärningarna. Till detta anslöt sig bland annat Laila Naraghi och det socialdemokratiska kommunalrådet i Kalmar, Johan Persson. Någon förmåga att ändra på direktiven till Försäkringskassan har dock inte funnits hos ansvariga politiker.

Det visade sig inte minst strax före jul då ett nytt regleringsbrev med direktiv till Försäkringskassan gick ut från den rödgröna regeringen med barn- och ungdomsminister Åsa Regnér (S) i spetsen. De förhoppningar som funnits om ett nödstopp grusades effektivt för att inte säga raderades helt. Formuleringen från det förra regleringsbrevet ”att bromsa utvecklingen av antalet assistanstimmar” var ersatt med ”att se över utvecklingen av antalet assistanstimmar”. Det handlade bara om en mindre språklig förändring och kan knappast ses som ett ”nödstopp” vilket ju både Naraghi och Persson talat om på Larmtorget några veckor tidigare.

Besvikelsen från brukarorganisationer och anhöriga var stor. Maria Persdotter, ordförande i Riksförbundet för rörelsehindrade barn- och Ungdomar (RBU) beskrev de nya direktiven till Försäkringskassan som ”småändringar” och att ”familjers liv kommer att slås sönder”. Hon menade också att de nya direktiven i praktiken inte kommer att innebära någon förändring och att fler barn och vuxna därmed kommer att drabbas genom minskat eller helt indraget stöd.

Frågan är alltså om Laila Naraghis och Johan Perssons ord på Larmtorget bara helt enkelt var vackra. Innehåll av värde verkar de i vart fall sakna. Någon förändring i positiv bemärkelse för dem som behöver personlig assistans har i vart fall inte märkts. I stället för att tala om långa utredningar så måste nedmonteringen omedelbart stoppas. Det handlar ju om den största frihets- och delaktighetsreformen som någonsin har genomförts i Sverige för personer med funktionsnedsättning. Jag hoppas att ledande socialdemokrater kan och vågar inse misstaget och istället väljer att göra om och göra rätt. Att ta flera steg tillbaka i utvecklingen är knappast vad jag menar med att ha ett socialt ansvarstagande.

Pierre Edström
Liberalerna

Kalmar Län

Debattartikel: Landstinget saknar ledning

Nu när Benjamin Syrsa sjungit ”Ser du stjärnan i det blå” är det dags att summera 2016. De flesta är överens om att 2016 inte var något vidare. Agerandet från den socialdemokratiskt ledda majoriteten i landstinget utgör inget undantag. Redan från början gav de rödgröna landstinget sämsta möjliga utgångsläge. Deras budget byggde på fromma förhoppningar om att det inte skulle finnas några kostnader för inhyrd personal och på att de långvariga eftersläpande underskotten i sjukvården skulle försvinna.

I fjol betalade landstinget 138 miljoner kronor för inhyrd personal. Denna kostnad har ökat årligen, då landstinget fått allt svårare att rekrytera egen personal. Förutom att personalkrisen skapat ytterligare kostnader har det även inneburit en sämre kontinuitet för patienterna och ökad arbetsbelastning för de egna medarbetarna. Utvecklingen accelererade under 2016, och de rödgrönas agerande är en bidragande orsak till detta, vilket jag ska återkomma till.

I februari rapporterade Barometern att ”det lapp på luckan både på länssjukhuset i Kalmar och på sjukhuset i Oskarshamn”. En av orsakerna var personalbrist. Sjukhusen var alltså fullbelagda en period i februari, något som är intressant med tanke på vad som hände senare under året.

I mars kom första indikationen på att kostnaden för inhyrd personal ökade markant. Ändå låtsades de rödgröna som ingenting och hoppades att kostnaden, på något magiskt vis, i slutänden ändå skulle minska jämfört med föregående år. Nu i slutet av året har vi facit: kostnaden ökade med 26% jämfört med 2015 och kommer landa på cirka 168 miljoner kronor.

De rödgröna anklagar gärna oss i Alliansen för att vilja privatisera sjukvården. Själva har de som framgår ovan stått för den största privatiseringen i landstingets historia, genom att skyffla hundratals miljoner kronor till bemanningsbolag bara de sista två åren. Står man midjedjupt i gödselstacken är det lätt att kasta dynga på andra, men det luktar ändå mest skit om en själv.

Apropå att sprida dynga: Ragnar Olsson (V), ledamot i landstingsstyrelsens personaldelegation, kallade en av landstingets medarbetare för ”korkad och okunnig” i ett inlägg på Facebook. Denna kommentar gillades av bland annat landstingsrådet Linda Fleetwood (V). Så ser deras personalpolitik ut i praktiken.

Efter sommaren upptäckte de rödgröna det alla läskunniga varnat för sedan i mars: kostnaderna för inhyrd personal skenade. Deras paniklösning var att förlänga sommarstängningen av ett stort antal vårdplatser vid länets sjukhus. Minns ni att det var fullt i februari? Nu i december är det fullt på sjukhusen igen. Då har ändå den riktiga halkan inte slagit till, inte heller influensan eller vinterkräksjukan. När detta väl sker förväntas sjukvårdspersonalen hantera det med färre vårdplatser än tidigare.

Panikstängningen av vårdplatser har kritiserats av fackförbund, patienter och oss i oppositionen. Den kvarvarande personalen går på knäna. Bristen på dialog har lett till ilska, uppsägningar och sjukskrivningar. Den rödgröna majoriteten påstår att man följer utvecklingen, men ansvariga landstingsrådet Lena Segerberg (S) säger sig ”inte fått några signaler om överbeläggningar” när media nyligen uppmärksammade att det är överfullt på länssjukhuset.

Sammanfattningsvis har 2016 visat vad socialdemokraterna och deras stödpartier i den politiska majoriteten verkligen går för. De antog en budget som saknar verklighetsförankring, de ignorerade de tidiga varningssignalerna om ökade kostnader för inhyrd personal, de gick till offentligt personangrepp mot enskilda medarbetare, de förvärrade personalkrisen genom bristen på dialog med fackförbund/medarbetare och de lät tjänstemannaväldet gå så långt att det är media som får berätta för dem att sjukhuset är överfullt.

Benjamin Syrsa och alla andra kan se sig i stjärnorna efter någon form av politiskt ledarskap från den rödgröna majoriteten. Det är inte konstigt att landstinget har svårt att rekrytera personal när själva den politiska ledningen utgör ett arbetsmiljöproblem.

Sebastian Hallén (L)
Ersättare i landstingsfullmäktige

Kalmar Län

Debattartikel: Rädda den personliga assistansen

Idag är det Internationella Funktionshinderdagen. Över hela landet uppmärksammas situationen för personer med funktionsnedsättningar. Den kanske allra viktigaste åtgärden för att förbättra villkoren för denna grupp var införandet av rätten till personlig assistans 1994. Det var den dåvarande socialministern tillika Folkpartiets ledare Bengt Westerberg som arbetade fram förslaget som en del i en större funktionshinderreform LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade). LSS och möjligheten till personlig assistans var ett stort framsteg i arbetet för full delaktighet och jämlikhet. Tidigare bestämde kommunen vad personer med omfattande funktionsnedsättningar skulle få hjälp med. Man bestämde även när och av vem hjälpen skulle ges. Många som tidigare hänvisades till institutioner fick i stället möjligheten till eget boende. Man kunde också delta i aktiviteter som inte hade varit tillgängliga tidigare.

LSS är ingen ”tycka-synd-om-lag”. Det är en lag som i grunden handlar om mänskliga rättigheter. Personlig assistans innebär självbestämmande istället för omhändertagande. Brukarna fick större inflytande över sina liv och möjlighet att i betydligt högre grad leva ett eget aktivt liv som andra. Cirka 20 000 personer i landet har personlig assistans i varierande omfattning. Det kanske inte är så många men denna rättighet är helt avgörande för livskvaliteten för var och en av dem.

För anhöriga har assistansen inneburit en värdefull avlastning. Många föräldrar till barn med funktionsnedsättning har fått möjlighet till arbete och ett mer socialt liv. Sjukskrivningarna har också minskat. Oftast var det kvinnor som fick ställa upp hemma utan ersättning. Därför är assistansreformen viktig även ur ett jämställdhetsperspektiv.

Nu hotas frihetsreformen av den rödgröna regeringen. Regeringen har givit Försäkringskassan tydliga direktiv att minska kostnaderna för assistansersättning. Det har också haft effekt. Bedömningarna hos myndigheter, i kommuner och i domstolar har blivit mer restriktiva. Det finns därför en bred oro hos personer med funktionsnedsättningar och deras anhöriga att det stöd som de är beroende av ska minska och i vissa fall försvinna. Många har redan fått besked om minskat stöd – ett besked som kommer som ett dråpslag och slår sönder hela tillvaron.  Regeringens politik riskerar att slå blint mot alla. Man försvarar sig med att det funnits fusk och missbruk. Det måste självklart åtgärdas, men det får inte innebära att alla straffas vilket sker nu.

Behoven av hjälp och stöd kommer inte att försvinna om den personliga assistansen minskas. De dyker istället upp i form av institutionsboende, ökade hemtjänstinsatser, större tryck på psykiatrin och/eller ökad anhörigvård. I samtliga fall vältrar staten över kostnader och ansvar på andra. Det som regeringen och Försäkringskassan såg som kostnadsminskningar riskerar istället att bli stora kostnadsökningar på andra håll.

Vi liberaler tar strid för rätten till personlig assistans, den största frihetsreformen i svensk historia för människor som lever med funktionsnedsättning. Vi var det enda parti som  föreslog ökade resurser till den personliga assistansen i budgetalternativet i riksdagen. Nu hotas istället hela reformen. Det är inte värdigt ett välfärdssamhälle att utsatta människors levnadsvillkor och delaktighet begränsas. Rätten till personlig assistans ger möjligheter att leva – inte bara att överleva.

Pierre Edström
Liberalerna