Kalmar Län

Debattartikel: Regeringen måste dra i nödbromsen

Det var inte helt oväntat att socialdemokraterna Laila Naraghi och Johan Persson skulle försöka hitta bortförklaringar till det egna partiets agerande när man nu försöker smygavveckla rätten till personlig assistans för människor med funktionsnedsättningar. Rätten till personlig assistans var en otrolig framgång för utsatta grupper som inte bara fick möjlighet att överleva utan även att leva.

Lagstiftningen behöver säkert ses över för att kunna bli tydligare men det är inte den som varit det stora problemet och den utlösande faktorn. Oftast har denna rättighetslagstiftning tillämpats på ett väl fungerande sätt, men nu har förutsättningarna förändrats. Det skedde när den rödgröna regeringen gav order till Försäkringskassan att dra ner på antalet assistanstimmar. Då slog man undan benen för många, inte bara brukarna själva utan även för deras anhöriga.

Det är den socialdemokratiskt styrda regering som äger frågan och det har man nu gjort i två år. Det enda man har lyckats åstadkomma under den tiden är försämringar. Om nu Naraghi och Persson ser fördelarna med LSS och den personliga assistansen så är det märkligt att man inte bättre lyckats påverka sin egen regering. Det var ju trots allt den nuvarande regeringen som ”tryckte på knappen” i och med de nya direktiven till Försäkringskassan och som därmed utlöste det kaos som många nu befinner sig i.

Det enda rätta regeringen nu kan göra är att erkänna sitt misstag och dra i nödbromsen innan det är för sent. Ge Försäkringskassan nya direktiv att allt ska återgå till det läge som gällde före neddragningarna. Det är det enda humana i detta läge och värdigt det välfärdssamhälle som vi byggt upp med solidaritet och medmänsklighet som grundstenar. Att riva ner saker går snabbt men det tar väldigt lång tid att bygga upp dem igen. Låt oss därför visa lite förnuft i den här frågan och rädda rätten till personlig assistans!

Pierre Edström
Liberalerna

Kalmar Län

Debattartikel: Fortsatt svek mot personer med funktionsnedsättningar

Den 3 december hölls en manifestation på Larmtorget i Kalmar. Den syftade till att protestera mot nedskärningarna inom rätten till personlig assistans. Denna rätt ger personer med funktionsnedsättningar av olika slag möjlighet till ett bättre sitt liv och till fungerande vardagliga rutiner som vi andra kan ta för givna. Det handlar inte bara om möjligheten att överleva utan om att faktiskt leva ett värdigt liv.

Bland annat utfrågades jag och den socialdemokratiska riksdagsledamoten Laila Naraghi på scenen. Vi var båda rörande överens om att rätten till personlig assistans måste värnas. Jag hade lovat arrangören att undvika ”politisk pajkastning” trots att det socialdemokratiska dubbelspelet i den här frågan är uppenbar. Som liberal, och tidigare folkpartist, har den här reformen varit en hjärtefråga ända sedan den infördes i början av 90-talet efter ett initiativ från den dåvarande socialministern Bengt Westerberg. Det har därför gjort särskilt ont att se hur den nuvarande socialdemokratiska regeringen nu har påbörjat en nedmontering av hela reformen. Naraghi och flera lokala socialdemokraters agerande kändes därför mer som ett backande under galgen och som ett spel för galleriet. Den föraningen har tyvärr besannats i efterhand.

Både jag och representanter från funktionshinderorganisationerna talade om att det behövs ett ”nödstopp” för nedskärningarna. Till detta anslöt sig bland annat Laila Naraghi och det socialdemokratiska kommunalrådet i Kalmar, Johan Persson. Någon förmåga att ändra på direktiven till Försäkringskassan har dock inte funnits hos ansvariga politiker.

Det visade sig inte minst strax före jul då ett nytt regleringsbrev med direktiv till Försäkringskassan gick ut från den rödgröna regeringen med barn- och ungdomsminister Åsa Regnér (S) i spetsen. De förhoppningar som funnits om ett nödstopp grusades effektivt för att inte säga raderades helt. Formuleringen från det förra regleringsbrevet ”att bromsa utvecklingen av antalet assistanstimmar” var ersatt med ”att se över utvecklingen av antalet assistanstimmar”. Det handlade bara om en mindre språklig förändring och kan knappast ses som ett ”nödstopp” vilket ju både Naraghi och Persson talat om på Larmtorget några veckor tidigare.

Besvikelsen från brukarorganisationer och anhöriga var stor. Maria Persdotter, ordförande i Riksförbundet för rörelsehindrade barn- och Ungdomar (RBU) beskrev de nya direktiven till Försäkringskassan som ”småändringar” och att ”familjers liv kommer att slås sönder”. Hon menade också att de nya direktiven i praktiken inte kommer att innebära någon förändring och att fler barn och vuxna därmed kommer att drabbas genom minskat eller helt indraget stöd.

Frågan är alltså om Laila Naraghis och Johan Perssons ord på Larmtorget bara helt enkelt var vackra. Innehåll av värde verkar de i vart fall sakna. Någon förändring i positiv bemärkelse för dem som behöver personlig assistans har i vart fall inte märkts. I stället för att tala om långa utredningar så måste nedmonteringen omedelbart stoppas. Det handlar ju om den största frihets- och delaktighetsreformen som någonsin har genomförts i Sverige för personer med funktionsnedsättning. Jag hoppas att ledande socialdemokrater kan och vågar inse misstaget och istället väljer att göra om och göra rätt. Att ta flera steg tillbaka i utvecklingen är knappast vad jag menar med att ha ett socialt ansvarstagande.

Pierre Edström
Liberalerna

Kalmar Län

Debattartikel: Landstinget saknar ledning

Nu när Benjamin Syrsa sjungit ”Ser du stjärnan i det blå” är det dags att summera 2016. De flesta är överens om att 2016 inte var något vidare. Agerandet från den socialdemokratiskt ledda majoriteten i landstinget utgör inget undantag. Redan från början gav de rödgröna landstinget sämsta möjliga utgångsläge. Deras budget byggde på fromma förhoppningar om att det inte skulle finnas några kostnader för inhyrd personal och på att de långvariga eftersläpande underskotten i sjukvården skulle försvinna.

I fjol betalade landstinget 138 miljoner kronor för inhyrd personal. Denna kostnad har ökat årligen, då landstinget fått allt svårare att rekrytera egen personal. Förutom att personalkrisen skapat ytterligare kostnader har det även inneburit en sämre kontinuitet för patienterna och ökad arbetsbelastning för de egna medarbetarna. Utvecklingen accelererade under 2016, och de rödgrönas agerande är en bidragande orsak till detta, vilket jag ska återkomma till.

I februari rapporterade Barometern att ”det lapp på luckan både på länssjukhuset i Kalmar och på sjukhuset i Oskarshamn”. En av orsakerna var personalbrist. Sjukhusen var alltså fullbelagda en period i februari, något som är intressant med tanke på vad som hände senare under året.

I mars kom första indikationen på att kostnaden för inhyrd personal ökade markant. Ändå låtsades de rödgröna som ingenting och hoppades att kostnaden, på något magiskt vis, i slutänden ändå skulle minska jämfört med föregående år. Nu i slutet av året har vi facit: kostnaden ökade med 26% jämfört med 2015 och kommer landa på cirka 168 miljoner kronor.

De rödgröna anklagar gärna oss i Alliansen för att vilja privatisera sjukvården. Själva har de som framgår ovan stått för den största privatiseringen i landstingets historia, genom att skyffla hundratals miljoner kronor till bemanningsbolag bara de sista två åren. Står man midjedjupt i gödselstacken är det lätt att kasta dynga på andra, men det luktar ändå mest skit om en själv.

Apropå att sprida dynga: Ragnar Olsson (V), ledamot i landstingsstyrelsens personaldelegation, kallade en av landstingets medarbetare för ”korkad och okunnig” i ett inlägg på Facebook. Denna kommentar gillades av bland annat landstingsrådet Linda Fleetwood (V). Så ser deras personalpolitik ut i praktiken.

Efter sommaren upptäckte de rödgröna det alla läskunniga varnat för sedan i mars: kostnaderna för inhyrd personal skenade. Deras paniklösning var att förlänga sommarstängningen av ett stort antal vårdplatser vid länets sjukhus. Minns ni att det var fullt i februari? Nu i december är det fullt på sjukhusen igen. Då har ändå den riktiga halkan inte slagit till, inte heller influensan eller vinterkräksjukan. När detta väl sker förväntas sjukvårdspersonalen hantera det med färre vårdplatser än tidigare.

Panikstängningen av vårdplatser har kritiserats av fackförbund, patienter och oss i oppositionen. Den kvarvarande personalen går på knäna. Bristen på dialog har lett till ilska, uppsägningar och sjukskrivningar. Den rödgröna majoriteten påstår att man följer utvecklingen, men ansvariga landstingsrådet Lena Segerberg (S) säger sig ”inte fått några signaler om överbeläggningar” när media nyligen uppmärksammade att det är överfullt på länssjukhuset.

Sammanfattningsvis har 2016 visat vad socialdemokraterna och deras stödpartier i den politiska majoriteten verkligen går för. De antog en budget som saknar verklighetsförankring, de ignorerade de tidiga varningssignalerna om ökade kostnader för inhyrd personal, de gick till offentligt personangrepp mot enskilda medarbetare, de förvärrade personalkrisen genom bristen på dialog med fackförbund/medarbetare och de lät tjänstemannaväldet gå så långt att det är media som får berätta för dem att sjukhuset är överfullt.

Benjamin Syrsa och alla andra kan se sig i stjärnorna efter någon form av politiskt ledarskap från den rödgröna majoriteten. Det är inte konstigt att landstinget har svårt att rekrytera personal när själva den politiska ledningen utgör ett arbetsmiljöproblem.

Sebastian Hallén (L)
Ersättare i landstingsfullmäktige

Kalmar Län

Debattartikel: Rädda den personliga assistansen

Idag är det Internationella Funktionshinderdagen. Över hela landet uppmärksammas situationen för personer med funktionsnedsättningar. Den kanske allra viktigaste åtgärden för att förbättra villkoren för denna grupp var införandet av rätten till personlig assistans 1994. Det var den dåvarande socialministern tillika Folkpartiets ledare Bengt Westerberg som arbetade fram förslaget som en del i en större funktionshinderreform LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade). LSS och möjligheten till personlig assistans var ett stort framsteg i arbetet för full delaktighet och jämlikhet. Tidigare bestämde kommunen vad personer med omfattande funktionsnedsättningar skulle få hjälp med. Man bestämde även när och av vem hjälpen skulle ges. Många som tidigare hänvisades till institutioner fick i stället möjligheten till eget boende. Man kunde också delta i aktiviteter som inte hade varit tillgängliga tidigare.

LSS är ingen ”tycka-synd-om-lag”. Det är en lag som i grunden handlar om mänskliga rättigheter. Personlig assistans innebär självbestämmande istället för omhändertagande. Brukarna fick större inflytande över sina liv och möjlighet att i betydligt högre grad leva ett eget aktivt liv som andra. Cirka 20 000 personer i landet har personlig assistans i varierande omfattning. Det kanske inte är så många men denna rättighet är helt avgörande för livskvaliteten för var och en av dem.

För anhöriga har assistansen inneburit en värdefull avlastning. Många föräldrar till barn med funktionsnedsättning har fått möjlighet till arbete och ett mer socialt liv. Sjukskrivningarna har också minskat. Oftast var det kvinnor som fick ställa upp hemma utan ersättning. Därför är assistansreformen viktig även ur ett jämställdhetsperspektiv.

Nu hotas frihetsreformen av den rödgröna regeringen. Regeringen har givit Försäkringskassan tydliga direktiv att minska kostnaderna för assistansersättning. Det har också haft effekt. Bedömningarna hos myndigheter, i kommuner och i domstolar har blivit mer restriktiva. Det finns därför en bred oro hos personer med funktionsnedsättningar och deras anhöriga att det stöd som de är beroende av ska minska och i vissa fall försvinna. Många har redan fått besked om minskat stöd – ett besked som kommer som ett dråpslag och slår sönder hela tillvaron.  Regeringens politik riskerar att slå blint mot alla. Man försvarar sig med att det funnits fusk och missbruk. Det måste självklart åtgärdas, men det får inte innebära att alla straffas vilket sker nu.

Behoven av hjälp och stöd kommer inte att försvinna om den personliga assistansen minskas. De dyker istället upp i form av institutionsboende, ökade hemtjänstinsatser, större tryck på psykiatrin och/eller ökad anhörigvård. I samtliga fall vältrar staten över kostnader och ansvar på andra. Det som regeringen och Försäkringskassan såg som kostnadsminskningar riskerar istället att bli stora kostnadsökningar på andra håll.

Vi liberaler tar strid för rätten till personlig assistans, den största frihetsreformen i svensk historia för människor som lever med funktionsnedsättning. Vi var det enda parti som  föreslog ökade resurser till den personliga assistansen i budgetalternativet i riksdagen. Nu hotas istället hela reformen. Det är inte värdigt ett välfärdssamhälle att utsatta människors levnadsvillkor och delaktighet begränsas. Rätten till personlig assistans ger möjligheter att leva – inte bara att överleva.

Pierre Edström
Liberalerna

Kalmar Län

Mathias Karlsson toppar Liberalernas riksdagslista 2018

Mathias KarlssonVid Liberalernas nomineringsmöte på Staby Gårdshotell valdes på lördagen Mathias Karlsson, Oskarshamn, till förstanamn på Liberalernas riksdagslista 2018.

– En fantastisk känsla av att bli vald enhälligt av hela länets samlade liberaler. Det känns verkligen att jag har hela länet och dom andra kandidaterna bakom mig. Nu har vi en bra förutsättning, som ett enat län, att gemensamt lyfta våra frågor, säger Mathias Karlsson.

Liberalerna satte igång sin interna nomineringsprocess tidigt. Ett provval ägde rum innan sommaren. Partiet vill ge sina kandidater gott om tid att kampanja inför valdagen i september 2018.

– För oss är personvalsreformen viktig. Det är väljarna som ska avgöra vilka ledamöter som hamnar i riksdagen. Då är det rimligt att de som kandiderar, och väljarna, ges tid att lära känna varandra och att förutsättningarna är klara i god tid innan själva valet, säger Lena Tolander, länsförbundets ordförande.

– Det finns så många frågor som är viktiga för oss liberaler. Klimat, miljö och stort fokus på mer forskning till länet, vi har ett ansvar att välja hållbara lösningar. I en omvärld där vi ser att kol och gas användes i större utsträckning ser jag att kärnkraften fortsättningsvis har en viktig roll i vår energimix. Vi har goda förutsättningar att öka besöksnäringen. Ett förslag som jag helt står bakom är att länet blir ett försökslän för gårdsförsäljning av vin, avslutar Mathias Karlsson.

Mathias Karlsson, Lotta Wahlmino och Björn Brändewall.

Mathias Karlsson, Lotta Wahlmino och Björn Brändewall.

På mötet valdes följande personer till de tio första platserna på riksdagslistan:

1. Mathias Karlsson, Oskarshamn
2. Lotta Wahlmino, Kalmar
3. Björn Brändewall, Kalmar
4. Sverker Thorén, Västervik
5. Maria Linnér, Nybro
6. Mikael Petersson, Spånga/Hultsfred
7. Inger Hilmansson, Kalmar
8. Ann-Margret Lindholm, Byxelkrok
9. Johannes Lindberg, Oskarshamn
10. Jennie Uller, Kalmar

Kalmar Län

Debattartikel: Personalkrisen måste lösas

Nästan varje dag hör bekymrade medarbetare i landstinget av sig. Oron handlar om stress och hög arbetsbelastning. Det finns även en frustration över att arbetsinsatserna inte värdesätts trots de stora uppoffringar som görs med övertidsarbete och uppskjutna semestrar. Bemanningsfrågan är avgörande för en hälso- och sjukvård med god tillgänglighet, hög kvalitet och patientsäkerhet men det är ingen hemlighet att sjukvården i länet har svårt att bemanna vissa tjänster. Vakanserna ökar, liksom kostnaderna för bemanningsbolag. På sikt är detta ohållbart. Landstinget måste satsa mer på den egna personalen, dels för att behålla den kompetens och engagemang som finns idag, men också locka fler medarbetare inför framtiden.

Samtidigt som detta missnöje finns har bemanningsföretag vuxit fram. Ständigt erbjuds landstingsanställda läkare, sjuksköterskor och psykologer högre löner och mer flexibla arbetstider. Det har ställt bemanningsfrågan på sin spets och många lämnar sina anställningar för arbete i bemanningsföretag. Som en följd har landstingets beroende av hyrpersonal ökat kraftigt. Årets prognos pekar på en kostnad för hyrpersonal på 162 miljoner kronor. Det är pengar som genom en mer långsiktig personalpolitik hade kunnat användas bättre.

Den rödgröna majoritetens lösning av det alltmer akuta problemet verkar vara att begränsa vårdutbudet genom att dra ner bemanning och stänga vårdplatser. Det är en panikåtgärd som angriper problemet på helt fel sätt. Minskade vårdplatser riskerar att drabba medborgarna i form av högre trösklar för att bli inlagd på sjukhus, kortare vårdtider och risk att bli utskriven alldeles för tidigt.

Vi liberaler har tillsammans med landstingsalliansen valt att angripa bemanningsproblemen på ett annat sätt i vårt budgetförslag inför 2017-2019. Vi satsar mer än den rödgröna majoriteten på att rekrytera nya medarbetare men framför allt på att behålla de vi redan har. Pengar som nu går till bemanningsföretag ska användas till satsningar på egna anställda genom attraktiva lönenivåer, möjlighet att påverka arbetstid, god arbetsmiljö och tillfälle till personlig utveckling.

När landstinget anlitar hyrpersonal från ett bemanningsföretag uppstår en merkostnad på cirka 100 procent mot att ha en egen anställd. Vi vill utveckla en modell där hälften av denna merkostnad ska kunna användas till för att förbättra anställningsvillkoren vid nyrekryteringar men även för att förbättra förutsättningarna för att behålla personal genom riktade insatser.

Vi menar också att ansvarstagande och kompetens ska belönas bättre och synas i lönekuvertet. Vårdpersonal ska få ägna sig mer åt vård och mindre åt administration. Det sparar resurser, ger arbetet större mening och mer tid för patientkontakt. Systematiska avslutningssamtal/enkäter med anställda som slutar sin tjänst ska genomföras. Dessa ska sammanställas och analyseras centralt och leda till förbättringar i arbetsvillkoren. Det ska finnas tydliga karriärvägar genom hela yrkeslivet med kopplad löneutveckling.

Möjligheten att påverka sin lön får inte bara vara knutet till att byta arbetsgivare eller växla från klinisk verksamhet till att arbeta administrativt. Utlysta tjänster ska vara på heltid och vara tillsvidareanställningar för att locka sökande. Grundbemanningen måste ses över i alla verksamheter och det måste finnas stor frihet att prova olika modeller för att anställda ska kunna påverka sin arbetstid.

Landstinget står inför stora utmaningar. Konkurrensen om personalen är redan idag stor. Vi har stora pensionsavgångar framför oss samtidigt som vårdbehovet hos befolkningen ökar. För att möta dessa utmaningar krävs många olika lösningar oftast på individnivå. Framförallt gäller det att landstinget värnar sina medarbetare; det ger ringar på vattnet och gör länets sjukvård mer attraktiv att arbeta i. Det kommer både personalen och patienterna att tjäna på.

Pierre Edström (L)
Oppositionslandstingsråd